I denna miljö ska det skrivas...

Kika på dessa foton från Katrineberg och skolans fina omgivningar. Vi ses snart på plats!

    

Foto: Cinna Svensson

De kallar det inspiration

Det är något särskilt med den där rastlösheten.
När en mening kommer till mig. Eller kanske är det ett rum, en stämning, repliker, en karaktär. Två tjejer som har spontanfest i en park, och väcker upp något jag vill fånga in. Något från förr, något jag drömt om eller tänkt på. Och jag bara måste skriva ner det, snabbt! Nu! Innan jag förgås. Innan det försvinner.


Det finns författare som frammanar den känslan med sitt språk, sina böcker. En sorts lätthet, något som tar mig i handen, lockar med mig. Säger ”du kan också”. Säger ”gör det bara”. Såna texter, såna författare, vill jag att ni sparar på. Håller nära hjärtat. Att plocka upp och läsa de dagar då det inte känns fullt lika enkelt och lustfyllt. Eller rent av stört omöjligt. Totalt jävla nattsvart mörker, och jag kommer aldrig att kunna skapa igen. För så kan det också kännas.


Spara på bilder du hittar, spara på meningar. Spara på inspirationen, förkasta den aldrig, ta vara på den. Den är bra. Den är kanske det bästa du har. Leta dig fram till där det bränns. Så! Där, precis där! Känns det jobbigt? Skriv om det. Det personliga är det vi alla delar, det som gör oss till människor. Känns det privat? Hitta på lite. Brodera ut, brodera in. Men våga vara rak också, våga sätta fingret på. Våga vara ärlig. Även när du ljuger en smula.


Allt du skriver kan bli något.
Eller inte riktigt så kanske, men allt du skriver hjälper dig framåt. Se det som övning, var det någon som sa. Det blir inte perfekt med en gång, men du kan så ett frö, som med rätt gödning och beskärning kan bli något vackert i slutändan. Att skriva är som att spela piano, var det någon som sa. Du övar dig på hantverket, och ju mer du övar desto skarpare blir du. Skriv skit, var det någon som sa. Så kan du sålla fram pärlorna sen, i efterhand.
Det handlar om att skära ut och passa till. Men också om att ösa på hur mycket som helst. Du ser det kanske inte med en gång, men det kommer att finnas där. Det kommer att bli bra, så småningom hittar du rätt. Ha tålamod. Jobba på.


Det kan inte vara roligt hela tiden. Omskrivning, omskrivning, ibland tappar vi alla riktningen. Omskrivning, omskrivning, blir vägblinda, känner oss övergivna, osedda.
Vem vill ha oss? Inte en jävel frågar efter våra texter. Varför skriver vi dem? Vi skriver för att vi måste. Vi skriver för att det får oss att andas. Vi är många som skriver, och vi skriver för att vi inte kan något annat. Eller vill något annat. Det är slitsamt och irriterande, och svårt! Så svårt det är ibland.


Men vi återvänder ändå, hela tiden. Återvänder till det där första: rastlösheten. Till lusten, den första meningen, det som fick mig att kicka igång. I lusten finns alla verktygen, finns övertygelsen att inte ge upp utan försöka igen, lite till, den här gången kanske? Säga ”jag kan också”. Säga ”jag testar bara nu, men jag gör det”. Jag vågar.
För jag skriver, för det är jag.

Lina Arvidsson