Avslutning tillsammans med Filmläger för tjejer

Fantastiskt bra texter läses upp för fullsatt aula.

Lina om poesi

När jag gick skrivarlinje i Glimåkra tog jag för vana att ha en diktsamling vid sidan av mitt vanliga läsande och skrivande. Jag upplevde att det påverkade mitt språk. Gav mig nya infallsvinklar och oväntade influenser. Poesi gör ofta så. Vi har alla våra favoritformuleringar när vi skriver, och det är lätt att fastna. Då finns poesin där för att bryta upp och utmana det invanda. 

Idag har vi hållit på med poesi. Och att stå på scen och läsa upp i mikrofon. Det är nämligen det de ska göra imorgon, när det är sista dagen, och uppvisning av det vi lärt oss här.

Det känns konstigt att det är sista dagen redan. I början av veckan tänkte jag att en vecka var lång tid. Vart tog den vägen? Nu är det som att timmarna bara flög iväg. 

Vad jag ofta märker när jag lär ut om poesi eller pratar med folk om poesi, är att de allra flesta, unga som vuxna, sällan läser det. De flesta: aldrig.

Poesi anses svårt, men jag håller inte med. Visst finns det poesi som känns komplicerad, som man inte förstår vid första lästillfället. Det finns olika sätt att tolka och det är ofta det vi får lära oss i skolan. Vi får sällan lära oss det som verkligen betyder något: att poesi kan tala till oss där vi är, i vardagen. Att en dikt kan betyda olika saker för oss beroende på när vi läser den.  Att en dikt kan vara kort men ändå säga jättemycket. Att en dikt kan tala genom tid och rum, och precis som sånger vara precis det vi behöver just då. 

Framför allt är diktskrivning en bra övning om du vill skriva om något men inte vet vad. Idag hittade jag på den här övningen: Skriv en dikt om det som ligger framför dig. Din mobiltelefon, ett äpple, en penna, en glasflaska, vad det nu kan vara. Tänk dig att du är inuti saken och använd alla dina sinnen. Skriv i tre minuter från och med nu.

Cinna frågade mig lite om mina favoritpoeter, och egentligen tycker jag att det finns en poet för varje humör, och att jag hela tiden ramlar över nya. 

Men här har jag gjort ett försök till lista:

Homecoming queen och Dikter från av Anna Jörgensdotter.

Dikter mellan småstad och storstad, mellan tonår och vuxen, mellan socker och svält, mellan kärlek och självhat, mellan liv och död, mellan glädje och sorg. Livsviktig! Även Sång från hjärtats bakgård är fin, men lite vuxnare i sin framtoning.

Karin Boye.

Jag har en samling med alla hennes diktverk från 1922-1941, som jag brukar slå i som bokstavstroende slår i en bibel. Det finns alltid något som passar mitt stämningsläge. Kärlek, dramatik, tro. Rytm och följsamma rim. Karin Boye är min bundsförvant sedan jag upptäckte henne i trettonårsåldern.

Wislawa Szymborska.

Nobelpristagare 1996, men absolut inte svårbegriplig. Snarare är hennes dikter humoristiska vardagsbetraktelser, som får livet att bli lite större och viktigare. Läs, fnissa, njut.

Regnet och gräset av Pamela Jaskoviak

staden din resa av Clara Diesen

Ut av Theodor Hildeman Togner

Alla dessa tre är som berättelser fast i diktform. Det kan jag tycka om, när det hänger ihop och kan bildas spänning och intrig, även av lyrik. Regnet och gräset utspelar sig på en camping. Det är svensk sommar, bröllop i släkten, men något hemskt har hänt. 

staden din resa handlar om att lämna en relation, men också om att röra sig mellan städer. Om saknad och ensamhet, och samtidigt liv och rörelse. 

Dessa två är kanske inte så lättillgängliga, utan kan kräva några läsningar. Men med diktböcker tycker jag att det bästa är det oftast tunna formatet, som tillåter att jag bär med mig boken i väskan, och läser och läser om. Kanske länge.

Ut är en berättelse om transidentitet; om att befinna sig i ett kön men snegla på ett annat. Den rör sig framåt och bakåt, i tiden och blomstermetaforerna. Skiftar mycket i språk och stil.

Här ligger jag och duger av Bob Hansson.

Bob Hansson tillhör rävarna inom poetry slam. Nu för tiden är han mest folklig och skriver halvkassa romaner, men den här pärlan från 2001, som innehåller de båda samlingarna Heja världen! och Lugna puckarnas Mosebok, är en riktig feelgood-gåva för själen. Även om man saknar hans fantastiska uppläsning till…

Vad gör jag här av Lukas Moodyson.

Innan han gjorde film skrev han poesi faktiskt. Det här är en långdikt av honom, som alltid kickar igång min inspiration och får mig att vilja skriva själv. 

Jag behöver busschauffören och Det började så oskyldigt med diskbänken av Solja Krapu. 

Solja Krapu är ännu en räv inom poetry slamvärlden. Hennes dikter är medryckande roliga små berättelser ur vardagen. Bör läsas högt.

Hur man kan se på sin text (vid respons)

En bra bild att ha för sitt intre tycker jag är bilden av en trädgård. För att den ska vara så vacker som möjligt, behöver vi rensa ogräs. Ogräset kan se ut på olika vis, ibland är ogräset vackra blommor, som maskrosor, ibland är ogräset mer tydligt, som tistlar. Men det är alltid ogräs som går att ta bort, det kan vara lite jobbigt och tråkigt, rent av sorgligt ibland. Men vårt mål är alltid att trädgården ska bli en så fin trädgård som möjligt.

Glöm inte att fokusera på det som är era styrkor, vattna dem, få dem att blomstra, och stirra er inte blinda på det negativa.

Lina Arvidsson

Flödesskrivning

Varje dag startar Lina med att eleverna får arbeta med flödesskrivning. Idag fick jag förmånen att återigen vara med på en lektion. Flödesskrivning är något alldeles nytt för mig, men oj så kul det var och vilket bra sätt att få igång skrivandet på! Det går ut på att man skriver utan stopp i två minuter och alla skulle börja texten med "Jag drömde...". Antingen kunde det vara en dröm man haft eller en dröm om framtiden. När de två minuterna gått pausade Lina oss. Vi fick en ny utmaning. I två minuter till skulle vi skriva om vår dröm men inspireras av eller använda ord som Lina sa. Dessa ord var: dansa som en björn, skiftnyckel, tyllkjol och vattenfall. Då tog texten helt plötsligt en ny riktning. Efteråt fick de som ville läsa upp sin text. Både roligt och givande var det att lyssna till elevernas texter. Jag kände mig också manad att läsa upp, men det var inte helt lätt att tyda mina kråkfötter. Det blir väl så när skriften flödar!

Skrivning pågår

Om att ge och ta respons

Idag satt jag med på en intressant lektion då Lina gick igenom hur man kan tänka kring respons. Hur man ger men också hur man tar emot. Respons ger man på en text under arbete, i syfte att få den bättre, till skillnad från kritik som ges på en färdig text. När man ger respons ska man, enligt Lina, svara på följande frågor: Vad handlar texten om? Vad är bra med texten? Vad drar ner den? Man bör också titta på texten som en text fristående från författaren. Lina poängterar att det kan vara känsligt att få respons på en text man skrivit, vilket är bra att ha i bakhuvudet.

Hur ska man ta emot respons då? Jo, Lina menar att all respons ger utveckling. Hon tipsar eleverna att spara all respons de får. Man behöver inte tycka att alla tips, idéer och ändringsförslag är bra, men det kan vara givande att se tillbaka på responsen efter en tid. Och till slut, kanske viktigast av allt, betonar hon vikten av att kunna distanserar sig från sin text med orden -  "Du är inte din text".

Lina, ledare

Andra dagen på skrivlägret. Det är jag som är ledare här i år. Det känns lite underligt att vara den som lär ut, som sitter bakom katedern. Som pratar efter röriga anteckningar och skriver otydligt på tavlan. Jag vet ju precis hur det känns att sitta på andra sidan. Att vara elev. Som sitter och klottrar i blocket, medan jag försöker suga in så mycket som möjligt av vad personen där uppe, som är författare på riktigt, säger. Nu är det jag som är författare på riktigt. Nu är det jag som ska komma med smarta tips och svar på deras frågor.

Att gå skrivarlinje är verkligen det bästa som finns. Att få lov att vara i ett sammanhang med andra som också skriver. Att läsa varandras texter, att ge och ta emot respons. Och att få skriva! Det är ju därför vi är här. Jag myser när jag ser pennorna flyga över pappret.

Idag har vi testat olika ingångar till att skriva. Karaktärsbeskrivning eller dramaturgiska kurvan. Miljöbeskrivningsövningen fick ändras om i sista stund och bli något annat än jag tänkt, eftersom det var en regnig förmiddag. Och nu när solen skiner sitter de och jobbar på sina texter för respons till imorgon.
Igår pratade vi favoritböcker, vad vi gillar för texter och varför. De fick testa "gräva där du står": att skriva om minnen och även att förvränga sanningen lite grann. Så som de flesta författare faktiskt jobbar.

Går jag för snabbt fram? För långsamt? Vet de allt jag säger sen innan? Eller är jag för flummig när jag förklarar? Vill de ha mer tid till egna projekt, eller mindre? Det är svårt att veta var jag ska lägga ribban. Alla vill olika, och som pedagog är mitt jobb att alltid försöka känna av. Pejla och lägga mig nånstans mittemellan. "Förstår ni vad jag menar?" frågar jag, och känner mig som den skrivlärare jag själv hade en gång i tiden. Den flummige författaren som sa att det var jättesvårt att skriva en roman och kanske ännu svårare att skriva en novell, men som alltid fick mig att vilja testa.

En sak har i alla fall blivit tydlig för mig. Att gruppen här råkar vara 15-20 år är inget som märks på texterna jag fått ta del av. Språk, personkännedom, känsla för ton och dramatik; de kanske inte vet termerna för allt. Men de har det.

Jag längtar efter att få läsa de längre texterna som kommer in i eftermiddag!

De kallar det inspiration

Det är något särskilt med den där rastlösheten.
När en mening kommer till mig. Eller kanske är det ett rum, en stämning, repliker, en karaktär. Två tjejer som har spontanfest i en park, och väcker upp något jag vill fånga in. Något från förr, något jag drömt om eller tänkt på. Och jag bara måste skriva ner det, snabbt! Nu! Innan jag förgås. Innan det försvinner.


Det finns författare som frammanar den känslan med sitt språk, sina böcker. En sorts lätthet, något som tar mig i handen, lockar med mig. Säger ”du kan också”. Säger ”gör det bara”. Såna texter, såna författare, vill jag att ni sparar på. Håller nära hjärtat. Att plocka upp och läsa de dagar då det inte känns fullt lika enkelt och lustfyllt. Eller rent av stört omöjligt. Totalt jävla nattsvart mörker, och jag kommer aldrig att kunna skapa igen. För så kan det också kännas.


Spara på bilder du hittar, spara på meningar. Spara på inspirationen, förkasta den aldrig, ta vara på den. Den är bra. Den är kanske det bästa du har. Leta dig fram till där det bränns. Så! Där, precis där! Känns det jobbigt? Skriv om det. Det personliga är det vi alla delar, det som gör oss till människor. Känns det privat? Hitta på lite. Brodera ut, brodera in. Men våga vara rak också, våga sätta fingret på. Våga vara ärlig. Även när du ljuger en smula.


Allt du skriver kan bli något.
Eller inte riktigt så kanske, men allt du skriver hjälper dig framåt. Se det som övning, var det någon som sa. Det blir inte perfekt med en gång, men du kan så ett frö, som med rätt gödning och beskärning kan bli något vackert i slutändan. Att skriva är som att spela piano, var det någon som sa. Du övar dig på hantverket, och ju mer du övar desto skarpare blir du. Skriv skit, var det någon som sa. Så kan du sålla fram pärlorna sen, i efterhand.
Det handlar om att skära ut och passa till. Men också om att ösa på hur mycket som helst. Du ser det kanske inte med en gång, men det kommer att finnas där. Det kommer att bli bra, så småningom hittar du rätt. Ha tålamod. Jobba på.


Det kan inte vara roligt hela tiden. Omskrivning, omskrivning, ibland tappar vi alla riktningen. Omskrivning, omskrivning, blir vägblinda, känner oss övergivna, osedda.
Vem vill ha oss? Inte en jävel frågar efter våra texter. Varför skriver vi dem? Vi skriver för att vi måste. Vi skriver för att det får oss att andas. Vi är många som skriver, och vi skriver för att vi inte kan något annat. Eller vill något annat. Det är slitsamt och irriterande, och svårt! Så svårt det är ibland.


Men vi återvänder ändå, hela tiden. Återvänder till det där första: rastlösheten. Till lusten, den första meningen, det som fick mig att kicka igång. I lusten finns alla verktygen, finns övertygelsen att inte ge upp utan försöka igen, lite till, den här gången kanske? Säga ”jag kan också”. Säga ”jag testar bara nu, men jag gör det”. Jag vågar.
För jag skriver, för det är jag.

Lina Arvidsson