Lina om poesi

När jag gick skrivarlinje i Glimåkra tog jag för vana att ha en diktsamling vid sidan av mitt vanliga läsande och skrivande. Jag upplevde att det påverkade mitt språk. Gav mig nya infallsvinklar och oväntade influenser. Poesi gör ofta så. Vi har alla våra favoritformuleringar när vi skriver, och det är lätt att fastna. Då finns poesin där för att bryta upp och utmana det invanda. 

Idag har vi hållit på med poesi. Och att stå på scen och läsa upp i mikrofon. Det är nämligen det de ska göra imorgon, när det är sista dagen, och uppvisning av det vi lärt oss här.

Det känns konstigt att det är sista dagen redan. I början av veckan tänkte jag att en vecka var lång tid. Vart tog den vägen? Nu är det som att timmarna bara flög iväg. 

Vad jag ofta märker när jag lär ut om poesi eller pratar med folk om poesi, är att de allra flesta, unga som vuxna, sällan läser det. De flesta: aldrig.

Poesi anses svårt, men jag håller inte med. Visst finns det poesi som känns komplicerad, som man inte förstår vid första lästillfället. Det finns olika sätt att tolka och det är ofta det vi får lära oss i skolan. Vi får sällan lära oss det som verkligen betyder något: att poesi kan tala till oss där vi är, i vardagen. Att en dikt kan betyda olika saker för oss beroende på när vi läser den.  Att en dikt kan vara kort men ändå säga jättemycket. Att en dikt kan tala genom tid och rum, och precis som sånger vara precis det vi behöver just då. 

Framför allt är diktskrivning en bra övning om du vill skriva om något men inte vet vad. Idag hittade jag på den här övningen: Skriv en dikt om det som ligger framför dig. Din mobiltelefon, ett äpple, en penna, en glasflaska, vad det nu kan vara. Tänk dig att du är inuti saken och använd alla dina sinnen. Skriv i tre minuter från och med nu.

Cinna frågade mig lite om mina favoritpoeter, och egentligen tycker jag att det finns en poet för varje humör, och att jag hela tiden ramlar över nya. 

Men här har jag gjort ett försök till lista:

Homecoming queen och Dikter från av Anna Jörgensdotter.

Dikter mellan småstad och storstad, mellan tonår och vuxen, mellan socker och svält, mellan kärlek och självhat, mellan liv och död, mellan glädje och sorg. Livsviktig! Även Sång från hjärtats bakgård är fin, men lite vuxnare i sin framtoning.

Karin Boye.

Jag har en samling med alla hennes diktverk från 1922-1941, som jag brukar slå i som bokstavstroende slår i en bibel. Det finns alltid något som passar mitt stämningsläge. Kärlek, dramatik, tro. Rytm och följsamma rim. Karin Boye är min bundsförvant sedan jag upptäckte henne i trettonårsåldern.

Wislawa Szymborska.

Nobelpristagare 1996, men absolut inte svårbegriplig. Snarare är hennes dikter humoristiska vardagsbetraktelser, som får livet att bli lite större och viktigare. Läs, fnissa, njut.

Regnet och gräset av Pamela Jaskoviak

staden din resa av Clara Diesen

Ut av Theodor Hildeman Togner

Alla dessa tre är som berättelser fast i diktform. Det kan jag tycka om, när det hänger ihop och kan bildas spänning och intrig, även av lyrik. Regnet och gräset utspelar sig på en camping. Det är svensk sommar, bröllop i släkten, men något hemskt har hänt. 

staden din resa handlar om att lämna en relation, men också om att röra sig mellan städer. Om saknad och ensamhet, och samtidigt liv och rörelse. 

Dessa två är kanske inte så lättillgängliga, utan kan kräva några läsningar. Men med diktböcker tycker jag att det bästa är det oftast tunna formatet, som tillåter att jag bär med mig boken i väskan, och läser och läser om. Kanske länge.

Ut är en berättelse om transidentitet; om att befinna sig i ett kön men snegla på ett annat. Den rör sig framåt och bakåt, i tiden och blomstermetaforerna. Skiftar mycket i språk och stil.

Här ligger jag och duger av Bob Hansson.

Bob Hansson tillhör rävarna inom poetry slam. Nu för tiden är han mest folklig och skriver halvkassa romaner, men den här pärlan från 2001, som innehåller de båda samlingarna Heja världen! och Lugna puckarnas Mosebok, är en riktig feelgood-gåva för själen. Även om man saknar hans fantastiska uppläsning till…

Vad gör jag här av Lukas Moodyson.

Innan han gjorde film skrev han poesi faktiskt. Det här är en långdikt av honom, som alltid kickar igång min inspiration och får mig att vilja skriva själv. 

Jag behöver busschauffören och Det började så oskyldigt med diskbänken av Solja Krapu. 

Solja Krapu är ännu en räv inom poetry slamvärlden. Hennes dikter är medryckande roliga små berättelser ur vardagen. Bör läsas högt.