Majas text

Ibland tänker jag alldeles för mycket, överanalyserar minsta grej. Ibland så mycket att det känns som att min hjärnsubstans sakta ska rinna ut ur öronen. Jag vet det låter rätt äckligt, men det känns faktiskt så. Och så är jag också det, äcklig alltså. Iallafall enligt tjejerna i min klass. Det är en av anledningarna till att jag inte umgås med dem.

"Asså Elli vad gör du egentligen?" Det var Karl som undrade. Han stod nedanför trädet där jag satt uppflugen. "Har du kollat dina ögon på sistone? Jag sitter ju och filosoferar i ett träd, syns inte det ganska tydligt? Svarade jag, steg ner på grenen under mig, tog ett skutt ner på marken och landade bredvid min bror. "Och om herrn ser lite dåligt, så står jag här nere alldeles bredvid dig nu! Han svarade med skrovlig, gubbliknande röst. "Helt makalöst! Rena rama trollkonsten måste jag säga!" Vi skrattade och han rufsade om i mitt ljusa och redan trasliga hår.

Och det var så vi i min familj höll på, lite knäppa men hur glada som helst.

Min familj består alltså av mig, Elisa, eller Elli som de flesta kallar mig, mina bröder Karl och Noa, mamma och pappa, min hund Lille John, grisarna och vår knäppa höns. Och just det ej att förglömma, familjens lilla fetknopp, min minibror Gimli. Tyvärr så heter han inte det på riktigt (mamma tror att han skulle bli retad i skolan...) men jag kallar honom det ändå! Jag menar vem vill inte bli namngiven efter en fet, skäggig liten dvärg, från en film!?

Vår familj är bosatt på en gård i en liten by som heter Stenetorp, det ligger typ in the middle of nowhere. In the middle of nowhere finns EN liten lantisskola. Allt som allt går där fyrtiofem barn på skolan, alla känner alla känner alla, och de flesta är dessutom släkt. I min klass är vi elva stycken, fem tjejer och sex killar. Alla tjejer i klassen är lantisbrattar. sådana som låtsas att e är från Stureplan,vill ha de senaste grejerna och sminkar sig dessutom lite väl överdrivet. Killarna är helt tvärtom, deras liv kretsar runt epa-traktorer och hur mycket man kan trimma dem. Mellan dessa två världar finns jag, och Gordon, min bästa vän. Vi har varit vänner sen barnsben och tänker nästan med en och samma hjärna. Han är bäst. Vi är bäst, och så kommer det förhoppningsvis alltid att vara.

Jag tycker inte att man ska leva efter vad andra tycker, dela upp världen i olika skikt. Vi är alla människor, lite olika men, fortfarande i grund och botten samma, myntade på samma sätt, gödda med samma gödsel. Ingen skall behöva bli dömd av sitt skal, utan det som finns innanför, äggulan liksom. Och så är det i min och Gordons värld.

Människorna lever, jobbar och dör, så är det med nästan alla. Sen finns det några "outstanders". Jag tror att jag är en av dem. Jag vill leva, uppnå nånting, göra ett av tryck här på jorden. Annars vore det som att jag inte funnits, borta med vinden så fort jag dör.