Myras text

Det var kallt. Jag hade förlorat förmågan att känna köld för länge sedan men jag såg de tunna frostlagret hänga på väggarna, studera i väntan på vad som skulle hända. Allting var tyst, inte ett ljud studsade mellan de tomma lagerväggarna. Mari grät inte, bad inte om nåd eller gjorde ett halvhjärtat försök att förklara sig själv. Jag tvingade inte henne. Pistolens kalla metall var lätt tryckt mot hennes panna och skapade ett litet brännmärke från silvret. Ändå tvekade jag. Hennes ögon var lika blå som förut och hennes läppar lika rosa. Hennes blick grävde sig in i min, höll mig kvar och planterade ett litet frö av tvekan i mitt hjärta. En stark ilska bubblade upp inom mig vid synen av hennes likgiltiga ansikte, det som hade skrattat, kysst. Jag tackade gudar jag inte trodde på för ilskan. Ilska kunde jag hantera.

”Säg någonting då!” sa jag bryskt och pressade metallen hårdare mot hennes penna så att hon var tvungen att backa något. Det gjorde hon inte. Istället drogs hennes läppar upp i ett lugnande leende. Som att hon gav mig hennes tillåtelse. Jag drog ett skarpt andetag men kunde känna tårarna som hotade med att bryta fram efter många år. Bestämt bet jag ihop och blängde rakt ner i marken där hennes fötter vilade. Det lilla tatuerade hjärtat sken i kontrast till hennes bleka hy och bröt någonting inuti mig. Mitt finger drogs bak snabbare än vad någon av oss kunde uppfatta. Pistolens högljudda klang dolde mina patetiska snyftningar och det mjuka ljudet när hennes kropp slog i marken.

Det var över. Ändå kändes det som att jag låg där på marken, kall och död. Det var det nog till en viss del.

Mörkret rörde sig närmare, intresserad av scenen som precis utspelat sig. Jag kastade pistolen på marken med en snabb rörelse, äcklad av att känna lukten av bränt kött. Den slog i marken och gled över till det som nu bara var ett lik. Mörkret letade sig nyfiket till den, luktade på silvret som var giftigt för alla skuggvarelser. Jag visste vad som skulle hända och vände min kropp bort när mörkret omringade vad som tidigare hade varit Mari, men nu bara var ett tomt skal.